tiistai 19. marraskuuta 2019

Liitupiiput ja pääkallo hillopurkissa

Amerikoista Eurooppaan tuotu uutuustuote tupakka ja sen polttamista varten valmistetut piiput levisivät Suomeen 1600-luvun alussa. Nämä niin sanotut liitupiiput valmistettiin valkosavesta ja niitä tehtiin varsinkin Hollannissa sekä Englannissa. Myös Helsinkiin perustettiin piipputehdas vuonna 1758. Liitupiiput ja etenkin niiden katkelmat ovat hyvin yleinen löytö arkeologisilla kohteilla ja myös Vantaalta on Kirkonkylän pappilan ja Mårtensbyn Lillaksen arkeologisilta kaivauksilta löytynyt useita piipun katkelmia.

Yhdessä Mårtensbyn piipuista näkee, että se on ollut kovassa käytössä. Siitä erottuu nimittäin hampaanjäljet. Liitupiippujen nimi tulee siitä, että niiden varret muistuttavat kovasti kouluissa käytettyjä taululiituja. Pehmeistä taululiiduista poiketen liitupiipun varsi on tehty kovaksi poltetusta savesta. Piippua jauhaessa, varsi on kuluttanut piipun polttajan hampaita. Tämä näkyy selvästi 1600-1700-lukujen haudoissa, jossa tupakanpolttajan erottaa kallon alaleuassa hampaiden välissä sijaitsevasta pyöreästä liitupiipun kokoisesta kolosta. Tällaiset kolot ovat melko tyypillisiä 1600-1700-luvun vainajilla. Luultavasti myös Mårtensbyn piippua polttaneelle henkilölle on aikoinaan muodostunut hampaiden väliin kolo liiallisesta tupakanpoltosta.

Mårtensbyn Lillakselta löytynyt liitupiipun varsi, jonka päässä on erotettavissa hampaanjäljet. Kuva: Pekka J. Heiskanen/Vantaan kaupunginmuseo.

Itsekin olen päässyt todistamaan vainajaa, jonka hampaiden välissä oli pyöreä kolo. Olin muistaakseni ollut kaivamassa Haminassa linnoitekohdetta, josta oli liitupiippulöytöjä. Koska talvella maa on jäässä eikä sitä pysty kaivamaan, tekevät arkeologit usein jälkitöitä talvisaikaan. Jälkitöiden aikana kirjoitetaan raporttia, analysoidaan aineistoa sekä putsataan ja luetteloidaan löydöt.

Haminan löytöaineistomme oli Museoviraston kellarissa, jossa työskenteli myös arkeologeja muilta kaivauksilta. Kellarissa oli muun muassa osteologi, eli luututkija Kati Salo, joka oli ollut Porvoon kirkolla kaivamassa luurankoja. Porvoon kirkon kaivaukset liittyivät Porvoon kirkon tuhopolttoon ja sen jälkeen kirkkoon asennettavaan palonsammutusjärjestelmään. Järjestelmää varten kirkon pihalle piti rakentaa iso vesiallas ja sen alta arkeologien poli kaivettava pois luurangot. Kati oli siis ollut tätä työtä tekemässä ja oli kellarissa tutkimassa kirkolta löytyneitä luita.

Kun Kati näki minulla liitupiipun, hän innostui ja kysyi jos saisi testata yhtä asiaa. Sanoin, että se varmasti onnistuu. Kati meni hyllylle, jonne oli nätisti pakannut kaikki Porvoon luurangot. Hän nosti sieltä ison muovisen hillopurkin pöydälle. Purkki oli juuri sen kokoinen, että sinne mahtui pääkallo. Kati nosti purkissa olleen pääkallon pöydälle ja pyysi sitten minulta liitupiippua. Hän näytti kallon hampaiden välissä ollutta koloa ja kokeili piippua siihen. Piippu sopi siihen täydellisesti!

Muutama vuosi myöhemmin, vuonna 2012, Kati tutki Helsingin Senaatintorin alta löytyneitä vainajia. Kyselin häneltä, oliko hän huomannut heilläkin samanlaisia koloja. Kati kertoi, että niitä oli löytynyt heiltäkin useita.

Kerron muuten usein näistä liitupiipuista ja luurangoista lapsille kiertäessäni kouluja. Kerron aina aluksi hiukan vaikeampia asioita ja luennon loppua kohden kevennän luurangoilla. Miltei aina lapset hiljenevät täysin, kun kerron pääkallosta hillopurkissa.

Andreas Koivisto

maanantai 4. marraskuuta 2019

Dickursby förskola i Fornparken

Stenåldersboplatser och andra arkeologiska lokaler har mycket att berätta, det är ett som är säkert. Men det kan vara ganska svårt att hitta berättelserna när man besöker dem, för platserna har ofta varit obebodda så länge att det inte finns kvar några synliga märken av dem ovanpå markytan. För att komma åt historierna måste de grävas ut av arkeologer som kan tolka fynden och läsa jordlagren och naturen runt omkring.

I Fornparken i Ånäs har vi på Vanda stad och stadsmuseum haft som avsikt att åskådliggöra en del av det som döljer sig under marken. Det har vi gjort genom att sätta upp en infotavla om arkeologiska utgrävningar och fynd samt med hjälp av stenpelare som visar var strandlinjerna gått en gång i tiden. Dessutom jobbar vi hela tiden med att få ut information också på annat sätt, t.ex. genom att göra ett mobilspel om platsen.

"Andreas berättar om hur man levt förr vid Fornparken" En fin bild på mig. Jag hade faktiskt en svart mössa på huvudet dagen då jag guidade. I bakgrunden syns också de tre stenpelarna, som visar var den gamla havsstranden funnits.

Vi har också gjort guidningar i Fornparken. För några veckor sedan besökte barnen i Dickursby förskola platsen och jag hade nöjet att berätta för dem vart de egentligen kommit. Efteråt fick de rita det de sett och hört. För mig var det otroligt intressant att se teckningarna. Då fick jag veta hurudana bilder 6-åringarna målat upp för sig då de hörde mig prata om saker som till stor del är osynliga idag.

Rundvandringen började med att barnen fick veta att de stod på gammalt havsbotten. Från havsbotten förflyttade vi oss högre upp till den forna sandstranden där stenåldersbyn legat. Där funderade vi bland annat på hur stenåldersmänniskorna livnärt sig, hur de jagat och fiskat. Vi kollade också på stenpelarna som visade var vattennivån legat under olika perioder av stenåldern. Barnen såg ut över åkrarna och försökte föreställa sig hur det någon gång varit yttre skärgård med små kobbar där sälar och fåglar vilat sig.

"Den gamla havsstranden vid Ånäs. Andreas mormor bor i det gula huset" Palmträd förekom faktiskt på många teckningar, kanske de hör ihop med sandstränder. Jag berättade också för barnen att min mormor ännu också bor i det gula huset som syntes från fornparken.

"Husen vid gamla havsstranden i Ånäs" Jag berättade aldrig hur stenåldershusen ser ut. De här husen ser kanske lite mer medeltida ut, höga och smala som i till exempel Tallinn. Men på stranden gör de lerkrukor och fiskar. Stenåldersaktiviteter som vi talade om.

Efter allt prat om stenålder förflyttade vi oss mot ån nedanför Fornparken. Vi gick under den moderna bilbron mot den gamla stenbron. Det var som en tidstunnel som förde oss från stenåldern mot medeltid och nyare tider. Stenbron låg nämligen vid Stora Strandvägen eller Kungsvägen som den nu för tiden allmänt kallas. Vägen byggdes ursprungligen någon gång för runt 800 år sedan mellan Åbos och Viborgs slott.

"Åbo- och Viborgs slott och Kungsvägen som gick mellan slotten" En mycket tydlig bild på vägen mellan slotten!

"Den där stenbron varifrån hästen föll" Hästen som föll från bron hade tydligt blivit kvar i minnet hos många.

Stenbron är byggd i slutet av 1800-talet och före den har det på samma plats funnits en träbro. Det hörde till böndernas uppgifter att hålla träbron i skick, men de orkade inte alltid fulfölja sina förpliktelser. Barnen fick höra om prästen som på 1600-talet skulle åka över bron med häst och släde. Men bron hade blivit så murken att den inte höll för den tunga släden. Både häst och släde for igenom bron. Hästen drunknade men prästen klarade sig med nöd och näppe.

"Den där hästen har drunknat" Här ligger hästen rofullt och vilar under vattnet med ögona fast.

Historierna väckte mycket frågor bland barnen och vi förde många fina diskussioner. Speciellt verkade barnen fundera över om hästen fortfarande vilar på botten av ån. Det kunde jag inte svara på. På åns botten har ingen ännu gjort utgrävningar. Ån ruvar säkert också på många intressanta berättelser!


Andreas Koivisto